Cykostatikan har spelat ut sin roll i mitt fall -- Ett mirakel behövs
Har legat på sjukhus 1 vecka..
För att ta allt från början så fick jag 3 behandlingar först. Den första
behandlingen gav mig en del biverkningar. 2:a och 3:e behandlingen
tog jag bikarbonat och då försvann alla biverkningar. Efter detta blev
det röntgen. Den visade att en tumör hade krympt, men en annan hade
ökat + att det blivit fler mestaser. Min övertygelse att 1 tumör hade krympt
var bikarbonatets förtjänst. Till saken hör att den unga läkaren vet inget om
bikarbonat. Hon är helt radarstyrd i skolmedicinens tecken. Efter det säger
hon att de ska sätta in en tuffare behandling. I efterhand förstod jag att det
var alldeles fel. De skulle ha fortsatt med den första sorten cykostatikan.
Jag tror att jag var på rätt väg. Det måste finnas en anledning varför en
tumör krympte. De borde ha analyserat det först innan de satt in en ny
behandling. Hade jag vetat konsekvenserna av den nya behandlingen hade
jag sagt nej. Ska berätta hur det gick.
Behandlingen jag inledde sätter de in när alla andra möjligheter är uttömda.
Tror den hette Texere, ett riktigt rävgift.
Behandlingen är helt annorlunda än de första behandlingarna. Det sker med en
veckas mellanrum och andra veckan blev det dubbel dos. 2 påsar mot tidigare
1 påse. Efter det ska det gå 21 dagar som första kuren tar.
Efter några dagar började mardrömmen..
Det började med täta intervaller av näsblod, det rann som en fontän. Min stomi-
påse fylldes med blod. Till en början struntade jag blankt i detta. Det står i papperna,
om dessa problem uppstår ska man kontakta sjukhuset, men jag tänkte, lite blod
är väl inget, har väl blött förr utan problem.
Sedan blev det ännu värre. Feber 39,8 . Fötterna brända, såg ut som eldklot.
Till slut blev jag tvungen att ringa 112. De sa att de skulle skicka en ambulans.
Väntade 1 timme på ambulansen. När de äntligen kom frågade jag ambulansmännen
om de hade fått soppatorsk. Nej verkligen inte svarade de. Enligt dem så tog
utryckningen 10 minuter, det var SOS larm som inte gjorde sig någon brådska.
Till en början kom jag in på akuten och där blev man liggandes i flera timmar och
blev undersökt. Till och med röntgade de hjärnan för att utesluta hjärndöd (skojade)
Till slut kom jag in på Onkologens avdelning där jag fick ett enskilt rum. De menade att
jag måste isoleras. Mitt immunförsvar var nere på katostrofala 0,51 i värde, normalt ska
det ligga på 2-3. Jag kände och förstod att jag var illa ute. De kämpade ganska länge
innan de fick ner febern till 38.
Mitt blodvärde gick ner till 80, normalt är c:a 130. De satte in och gav mig 2 påsar nytt
blod
Till saken hör också att min andning påverkades och blev mycket dålig. Blev behandlad för
detta med en mask de satte för ansiktet med slemlösande
En äldre läkare som gick ronden (en kvinnlig) tyckte jag skulle avbryta behandlingarna,
hon kanske tyckte att det började bli lite farligt. Hon föreslog i stället att jag skulle börja
gå ut på krogen och börja dricka vin. Hon kanske tyckte att det är bättre att bli alkoholist
än att vara patient på sjukhuset. Pest eller kolera, ja vad väljer man. Snacka om att få
beslutsångest.
Ja, i alla fall ska jag träffa en läkare den 20 mars och då ska vi diskutera hur vi ska fortsätta,
men jag tror inte jag har så mycket att prata med honom om. Jag tycker att många
av läkarna är inne i lärlingsstadiet. För att överleva får man nog börja att fatta egna beslut.
Jag är väl inte den som ger mig i första taget. I mitt tidigare liv har jag alltid rest mig på nio.
Hur det blir den här gången får väl framtiden utvisa. Får väl söka upp någon spåkärring
som kan spå i kaffesump, kanske har hon svaret på mina frågor. Sjukhuset har det nog
inte. Onekligen ser det ut som att det behövs ett mirakel.
Jag resonerade väldigt mycket med en söt underläkare (kvinnlig naturligtvis) eftersom jag sa söt.
För henne sa jag i en av mina bittra stunder att jag som patient var bara en siffra i
statistiken. En död mer eller mindre spelar väl ingen roll. Gräv ner fan bara så är det klart
sen.
Denna unga fina människa ville naturligtvis ha ett ord med i laget. Den unga läkaren kände det
absolut inte så. Jag var tvungen att förklara för henne att det var inte så jag menade.
"Jag tycker att alla Ni som gör det här jobbet på golvet så att säga gör ett fantastiskt jobb"
Och det är sant. Tänk att dag ut och dag in gå till ett jobb och veta att de flesta av deras
patienter kommer att dö snart.
När jag låg där på rummet ställde jag många frågor om min sjukdom. Jag inser att jag
själv måste ta reda på så mycket som möjligt om min sjukdom för att kunna fatta egna
beslut.
Jag frågade läkaren var dom utgår ifrån när de blandar i hop den där smörjan som heter
cykostatika. De svarade att det var från primärtumören. Alltså den tarmcancern jag blev
opererad för. Fick veta att jag har inte alls levercancer som jag trott att jag hade.
LEIOMYOSARKAM heter min cancerform. En av de värsta som finns. Av c:a 52.000
cancerfall som har denna sort är det bara 347 per år som får den och den fick ja så klart..
Det finns många olika fall av Sarkom. En sort är att de måste amputera både armar och
ben för att klara livhanken, men det är flest bland de yngre. Den sort jag har sprider
mestaser till andra organ
Jag är nu hemma. Och allt börjar bli som vanligt igen. Låter konstigt - Vanligt.
Tar ett kortisonpreparat två ggr per dag som gör mig piggare. Blir så pigg så att de två
sista nätterna har jag bara sovit stundvis. Låg vaken till 6 på morgonen.
Men det viktigaste just nu är att andningen börjar fungera igen. Tycker nästan att det är
viktigare än själva cancern. Om andningen är som den ska kan jag börja fungera
normalt igen och det är det viktiga.
I morse tog jag mig av en händelse i ansiktet och kände en lite knöl. Säg nu inte att
cancern börjar krypa upp i ansiktet. Ja, nu är det väl inte säkert att det är så. Jag får
väl fråga den där lärlingen vad det kan vara. Något skit är det.
Jaha. Vad gör jag nu. Jag är nog inne på detta att skippa cykostatikan. Och börja med
något annat. Om det ska jag berätta senare då jag har bestämt mig.
Trots allt har jag mina planer..
Våren har börjat lite smått. Och jag ska möta den som jag alltid brukar göra. Tycker det är
bästa tiden.
Den andra planen är att jag ska slå ihjäl cancern. Hur då kanske någon undrar.
Ja, det ska jag också berätta senare. Planerar även för nästa år och året därpå
Hur det blir senare är väl lite hemligt än så länge
Ännu en rapport till ända
Ha det bra alla Ni därute
come back soon again
