lassebloggen.blogg.se

Fortsättning på min Cancer-story

Publicerad 2013-12-08 22:26:09 i Allmänt,

Efter några dagar fick jag lämna sjukhuset
I januari 2012 följde några undersökningar hos familjeläkaren och sedan remiss till
sjukhuset för ytterligare undersökningar. I februari konstaterades och hittades en
större tumör i tarmen. Nu blev det panik att operera så fort som möjligt. Det bestämdes
att jag skulle opereras 13 mars 2012 och det bestämdes också att jag skulle ha en stomi
och jag som hade hoppats att slippa den - herre jävlar!
 
Kirurgen förklarade att det var en stor operation och de vågade inte ta några risker.
Om de sydde ihop tarmändarna efter operationen fanns det stor risk att det inte skulle
läka och följden kunde bli att hela buken blev inflammerad och då är det gonatt; med
beskedet var jag tvungen att acceptera en stomi
 

När operationen förbereddes var det en stor apparat. Narkosläkare, narkossköterskor
kirurger, assistenter - mycket ståhej för den där tumören
De började operera 07.30 på morgonen. kl 13.00 var de klara. 5 .5 timmar tog det
När jag vaknade på uppvaket var fingertopparna alldeles blå. Av misstag hade jag
tagit en tablett för att sänka blodtrycket - Mitt blodtryck var ju redan lågt, märkte på
personalen att de verkade en aning oroade. Men de lyckades få upp blodtrycket i
någorlunda nivå. Klockan 15.00 var faran över
 

När jag vaknade upp kl. 13.00 kände jag fruktansvärda smärtor. De satte in starka
smärtstillande medel och det blev lite bättre. Jag fick ligga på uppvaket flera timmar.
Eftersom jag var ordentligt neddrogad av smärtstillande pratade jag en massa strunt
Bland personalen fanns det en kvinna, rätt så kraftig med ett stort förkläde på sig. Hon
påminde om en gammal fiskegumma från Göteborg..
"Har du sålt någon fisk i dag" frågade jag henne. Hon bara stirrade på mig och började
sedan skratta. Ja där ser man vad smärtstillande kan göra..
 

 När jag sedan kom upp till avdelningen började helvetet. Nätterna var värst
Fick starka doser morfin, men det hjälpte bara en kort stund, sedan kom smärtorna
tillbaka. Det var särskilt en natt som var för jävlig. Inget smärtstillande hjälpte. Jag
förklarade för avdelningssköterskan att nu fick det vara nog. Hellre hoppar jag ut genom fönstret,
nu får det räcka. Sköterskan frågade om jag menade allvar; tacka fan för det; jag har redan
kollat fönstren..
Sköterskan tog det på allvar och kallade in en läkare och inte nog med det; hon tog dit en
hjärnskrynklare som gav mig några piller, blev alldeles duven i skallen. Tänkte fråga honom
om han inte hade kokain istället, men jag sa inget. För han satt bara och stirrade på mig,
precis som jag var något museumföremål av något slag..
Sedan kom sköterskan och frågade om hon skulle kalla dit en präst. Men då började jag skratta
åt henne. Ja är han intresserad av trav kan han väl alltid titta förbi sa jag till henne.
Efter det så lugnade sköterskan ner sig och allt rann ut i sanden
 

 Vanligtvis brukar patienterna få åka hem några dagar efter operationen. Men jag fick stanna
i 14 dagar. Beroende att all mat jag åt kom upp igen. På dagarna fick man vandra fram och tillbaka
i korridoren. Läkaren sa att det var viktigt för att undvika blodproppar. Sedan kom den dagen jag
fick åka hem. Rickard en god vän kom och hämtade. Där jag bor är ett vanligt hyreshus på tredje
våningen. Det blev en pärs att ta sig upp för alla trappor -- Nu var jag hemma
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Ann-Britt/Spanaren

Publicerad 2013-12-12 14:11:45

Lider med dig i varje ord som du berättar om allt i detta inlägg.

Gillar verkligen din humor bland värk och allt ;.)

/kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

lars erik larsson

bor i Västerås mitt yrke golvläggare skriver - böcker på gång

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela