lassebloggen.blogg.se

Efter tarmoperationen såg jag ut som ett vandrande lik

Under flera månader skulle rehabilitering följa. Hade

gått ner 20 kilo. Men allteftersom månaderna gick så

blev det bättre dag för dag

 

Vid den här tiden var jag helt övertygad om att jag hade

klarat mig. Kirurgen som opererade sa till mig att jag var

botad från cancern. Tänkte inte alls på det..

 

Var tredje månad gick jag på kontroll, varannan gång i Uppsala

och  varannan gång i Västerås. Kontrollen består av

att man får dricka en kontrastvätska och sedan krypa in i en

tubliknande anordning som kallas för magnetröntgen.

Röntgen i Uppsala kallas för Pet-röntgen. Bara kameran kostar

20 millioner. Finns bara 3 anläggningar i Sverige. Uppsala

Göteborg och Umeå

 

Efter varje röntgenbesök fick jag träffa onkologen i Västerås

och allt såg bra ut. Han kollade bara att läkningen fungerade

 

Efter 18 månader fick jag tid för den sedvanliga besöket hos

onkologen. Jag satt där i väntrummet då dörren till hans rum

gled upp. Det gamla vanliga hurtiga ansiktsuttrycket fanns inte

i onkologens ansikte. Tänkte inte närmare på det. När jag hade

satt mig i besöksstolen sa han..

"Lars, jag har dåliga nyheter"

" jaså"

 

Henry slog på datorn och visade mig

"så här ser din lever ut"

Henry visade mig 3 svarta punkter av en tio örings storlek

"Det var som fan"

"vad är detta?"

"Du har 3 tumörer på levern plus en massa levermetastaser

och de är utspridda över hela levern, går tyvärr inte att operera"

 

Dom närmaste minuterna sa jag ingenting, men mina tankar

var långt därifrån. Min dator i hjärnan började arbeta för högtryck,

I helvete att jag hade någon jävla cancer var min första tanke,

det var fan i mig inte acceptabelt

 

Henry drog ut resultatet på skrivaren och räckte över med en gest

till mig - "Vill du ha det här" Jag tog emot det

 

Henry frågade mig -- "Vad vill du göra" Hur fan ska jag veta det,

jag är ingen läkare, tänkte jag

 

Ville inte säga vad jag tänkte. Henry var en snäll man, frimodig till

sitt sätt. Han såg ju lika nedslagen ut som en annan. Varför gråta

över spilld mjölk

 

"Vad tycker du?" sa jag till slut till Henry. Jag tycker vi väntar i 10

veckor och ser hur fort dom växer. Ja, okej då får det bli så

 

"Kan man inte stråla bort skiten" frågade jag. Det kan nog bli mer än

vad levern tål svarade Henry

 

1 timme senare stod jag i systembolagets kö och betalade min

Whiskey-flaska . Det blev första behandlingen efter cancerbeskedet

fanns ingen tid för tårar

Min väg tillbaka började på systembolaget